Med min nya närvaro så kommer en ny del av mig också. Jag vill konstatera att jag vägrar bli olycklig av viktnojja. För sanningen är att jag har viktnojja och vill ständigt ner i vikt men jag är ingen bulimiker, anorektiker eller något i den stilen. Jag äter mindre än alla andra men jag spyr inte och jag har inte fastnings perioder. Jag har brains enough för att fatta att jag kan äta mig mätt varje dag och fortfarande rasa i vikt. Föresten, vad är poengen med att gå ner i vikt om man inte har allt annat också?

Jag är fruktansvärt lycklig för det mesta. Jag är nästan aldrig nere, hatar ALDRIG livet och mår allmänt aldrig dåligt. Okej om jag når min högsta vikt kan jag bli väldigt nere men thats not the point. deta betyder återigen att jag inte kan ha en ätstörning utan lider bara av lite fjuttig viktnojja.